Are we making decisive mistakes in health care, without realizing it?

(Swedish text below – NB also this is a draft and e.g. references will be added)

Are we making decisive mistakes in health care – in two fundamental ways?
The starting point is that we do not have access to absolute knowledge in principle not in any scientific field, which means that we deal with different degrees of probably correct knowledge, thus deficient (sorry those who do not know it – how can we then know it if we do not have absolute knowledge, I discuss on several links)

1a. Evidence-based knowledge should not be taken as completely safe knowledge, especially in health care. But unfortunately, there are tendencies to skip the ”uncertainty factor” above, and use evidence-based knowledge as safe knowledge. I am not now referring to extreme behavior, but we can use evidence-based empirical studies as a guide with respect and wise caution until we get an increased knowledge platform (see Popper’s Three Worlds and Kuhn’s Paradigm – insert link here). et means we start from current knowledge but are open to its weaknesses, which may mean that we ”see more” than if we blindly think ”this is how it is”, not only in clinical work and clinical studies but also in general. Something that also means that the patient constitutes an important interacting resource source in overall assessment during e.g. an investigation.

1b. If we do not realize that investigative results are based on many uncertain sources but take their results as a given (for sure), then you are not open to alternative interpretations of the data and you do not move on. One is blinded by the belief in (secure) data.

1c. E.g. placebo randomized research can also not be taken as given correct because there are usually many biopsychosocial medical parameters that are not included except that there are many (which we can infer) parameters that we can assume we do not even know. This is in addition to the fact that not infrequently the experimental situation itself is far from the biopsychosocial reality (ecological validity) of individuals. There is (at least right now before AI becomes more sophisticated) one way that one can optimize the methodology and that is to build from single case design where we assume that there are variations within and between individuals across situations and time and then via randomized pooling ”move us upwards” from the ideographic to the nomoetic level (more on the link..)

  1. Do we not realize that we researchers constantly work with non-absolute knowledge including taking the knowledge in education as absolute knowledge (we may not even touch that thought – ”this is how it is” perceptions in education can easily be developed in students because exams are not happy to point out that the knowledge that you are examing on is not absolute knowledge! It may mean that not a few of us start automatically (Limbic, not conscious), instead of consciously rationally from a paradigm that does not involve the current knowledge of knowledge (epistemology)

Some examples of sheer ignorance that make teaching ineffective in the worst case that lead to dysfunctional development that can lead to very severe consequences for several reasons, among which we often know too little about, not only patients’ general condition but also unidentified dysfunctions – a reason not to use methods incorrectly, for example

A. Breathing training is increasingly also becoming something that is included as a tool in healthcare. What is not usually known is that important, central biological systems are affected, but since each individual is unique (variation occurs within and between individuals over situations and time), everyone should NOT breathe in the same way! If you work clinically like us and measure chemical / metoabola and autonomous central systems that know it and we can, based on individual data, guide a patient to FOR THE optimal, safe breathing behavior that is then trained systematically with follow-ups in data, especially important e.g. for blood pressure patients who use drugs that do not faint from too low blood pressure! If you use e.g. to count all or part of a breathing cycle (–halsa/stresshantering-och-somn/avslappning-genom-andning/), you standardize unique dynamic respiratory systems and buffering systems are affected. In e.g. cardiovascular diseases, breathing training should NOT be allowed to occur without RELEVANT PSYCKOPHYSIOLOGICAL MEASUREMENTS that identify each individual’s respiratory profile!

B. In many rehab areas, patients should have high pus, sweat and take themselves out so the systems make themselves a drive-through. Sometimes you use the ”Borg effort scale” where you start from estimated effort–hjalpmedel/smartbehandlingar-och-rehabilitering/fysisk-traning-efter-hjartinfarkt/(Swedish test) but what physiological data are important?

More than 30 years of knowledge development and experience, I evaluate psychophysiological data that dynamically measure parts of cell metabolism (etCO2 and SpO2), autonomic nervous system oscillation including Respiratory Sinus Arrhythmia patterns and amplitude as well as especially sympathetic nervous system behavior as well as to see the pattern of pulsation, blood volume pulse. The reason is simple really, the difference between aerobic and anaerobic process is, among other things, lactic acid, a poison that can cause many different problems especially in non-healthy people. E.g. severely exhausted young women (in our practice) were able to regain normal functions fairly quickly due to non-skinning training. At that time, we also measured possible acid subcutaneously.

The fact that physiotherapists have learned that patients should sweat, so the systems get a drive-through, is not their fault. But if you have knowledge that integrates cell metabolism with different dysfunctional biological conditions, you realize that anaerobic combustion is wrong – and perhaps entail an increased risk of increasingly difficult complications!

One way to avoid the above risk training is to start the training with walks where you do not pant (I myself have tried to complete a marathon without panting and being rudely tired when I finished – the time? There was a lot of rewarding information and in addition beautiful weather that day is my answer – after an interesting test)

In both cases above, it is the function of respiration that is central. The complexity of hypo- and hypercapé is extensive and not well understood, but we know that compensatory systems are affected – as well as some of the complicated dysfunctional effects they have – to see, among other things,

C. Whereas the use of general/general/non-individualised interventions is not effective because usually at least complex, multifaceted lifestyle-related dysfunctions/diseases vary within and between individuals (often over situations and time)! This applies not only to medicines (which are difficult to personalise because such techniques and methodologies are extremely deficient if any exist at all) but also to various types of standardised advice such as point B above.
… More text to come

D. Whereas, when biopsychosocial medical system-integrated dysfunctions cannot be effectively diagnosed with today’s examination methodology/technology, but must hypothesize be diagnosed despite the fact that the majority of lifestyle-related dysfunctions have not only one cause but several that should also be assumed to have synergistic effects while also different symptoms may be related to several different causes; In such a situation, one can hardly use a simple standardized intervention on the one hand while perhaps using e.g. different drugs which can also have different synergistic effects that also vary within and between individuals (often over situation and time). Here, humble caution applies, but at the same time, the long-term drug control has not only limited opportunities for effective treatment of the above problems, but also in itself affected the ”paradigmatic thinking” itself – see, for example. Summarized of the paradigm used by Bo von Schéele | Biopsychosocial Medicine  + Paradigm | Biopsychosocial Medicine

More text to come…

Svensk text

Begår vi utslagsgivande misstag inom hälso- och sjukvården – på två fundamentala sätt?
Utgångspunkten är att vi inte har tillgång till absolut kunskap i princip inte på något vetenskapligt område, vilket gör att vi hanterar olika grad av sannolikt korrekt kunskap, alltså bristfällig (beklagar de som inte känner till det – hur kan vi då känna till det om vi inte har absolut kunskap diskuterar jag på flera länkar)

1a. Evidensbaserad kunskap skall ej tas som helt säker kunskap, speciellt inte inom hälso- och sjukvård. Men tyvärr finns det tendenser att man hoppar över ”osäkerhetsfaktorn” ovan, och använder evidensbaserad kunskap som säker kunskap. Jag avser nu inte ytterlighetsbeteende utan vi kan med respekt och klok försiktighet använda evidensbaserad empiriska studier som vägledning tills vi får ökad kunskapsplattform (se Poppers tre världar och Kuhns paradigm – insätt länk här). et betyder vi utgår ifrån aktuell kunskap men är öppen för dess svagheter, vilket kan innebära att vi ”ser mer” än om vi blint tror ”så här är det”, inte bara i kliniskt arbeta och kliniska studier utan även generellt. Något som också gör att patienten utgör en viktig samverkande resurs källa i samlad bedömning under t.ex. en utredning.

1b. Om vi inte inser att utredningsresultat bygger på många osäkra källor utan tar dess resultat som givet (säkert), så är man inte öppen för alternativa tolkningar av data och man går man inte vidare. Man förblindas av tron på (säkra) data.

1c. T.ex. placebo randomiserad forskning kan ej heller tas som givet korrekt eftersom det är vanligen många biopsykosociala medicinska parametrar som inte ingår förutom att det finns många (som vi kan sluta oss till) parametrar som vi kan anta vi inte ens känner till. Detta förutom att inte sällan själva experiment situationen ligger långt från enskilda individers biopsykosociala verkligehet (ekologisk validitet). Det finns (åtminstone just nu innan AI blir mer sofistikerat) ett sätt som man kan optimera metodologin och det är att bygga från single case design där vi utgår i från att det föreligger variationer inom och mellan individer över situationer och tid och sedan via randomiserad poolning ”rör oss uppåt” från ideografisk till nomotetisk nivå (mer på länken  ..)

  1. Inser vi inte att vi forskare hela tiden arbetar med icke-absolut kunskap inklusive tar kunskapen vid utbildningar som absolut kunskap (vi kanske inte ens snuddar vid den tanken – ”så här är det” uppfattningar inom utbildningar kan lätt utvecklas hos studerande eftersom tentor inte gärna påpekar att den kunskap som man tentar på inte är absolut kunskap! Det kan betyda att inte få av oss utgår automatiskt (Limbiskt, ej medvetet), i stället för medvetet rationellt ifrån ett paradigm som inte involverar den aktuella kunskapen om kunskapen (epistemologi)

Några exempel på ren okunskap som gör man lär ut ineffektivt i värsta fall som leder till dysfunktionell utveckling som kan leda till mycekt svåra konsekvenser av flera skäl, bl.a. så vet vi ofta för litet om, inte bara patienters allmäntillstånd utan också ej identifierade dysfunktioner – ett skäl att t.ex. inte använda metoder på ett felaktigt sätt

  1. Andningsträning blir alltmer även något som inkluderas som verktyg inom vården. Vad man vanligen inte känner till är att viktiga, centrala biologiska system påverkas, men eftersom varje individ är unik (variation sker inom och mellan individer över situationer och tid), så skall alla INTE andas på samma sätt! Arbetar man klinisk som vi och mäter kemiska/metoabola och autonoma centrala system som vet man det och vi kan utifrån individuella data guida en patient till FÖR DEN optimal, säker andningsbeteende som sedan tränas systematiskt med uppföljningar i data, speciellt viktigt t.ex. för blodtryckspatienter som använder läkemedel som det inte svimmar av för lågt blodtryck! Använder man t.ex. att räkna på hela eller delar av ett andningscykel (–halsa/stresshantering-och-somn/avslappning-genom-andning/) så standardiserar man unika dynamiska respiratoriska system och buffrande system påverkas. Hos t.ex. kardiovaskulära sjukdomar borde INTE andningsträning få förekomma utan RELEVANT PSYCKOFYSIOLOGISKA MÄTNINGAR som identifierar varje individs respiratoriska profil!

2. Inom många rehab områden skall patienter ha hög pus, svettas och ta ut sig så systemen för sig en genomkörare. Ibland använder man ”Borgs ansträngnings skala” där man utgår ifrån skattad ansträngning–hjalpmedel/smartbehandlingar-och-rehabilitering/fysisk-traning-efter-hjartinfarkt/ men vilka fysiologiska data är viktiga?

Mer än 30 års kunskapsutveckling och erfarenhet så värderar jag psykofysiologiska data som dynamiskt mäter delar av cellmetabolismen (etCO2 och SpO2), autonoma nervsystems oscillation inklusive Respiratoriska Sinus Arytmi mönster och amplitud samt speciellt sympatiska nervsystemets beteende liksom för att se pulsationens mönster, blodvolympulsen. Skälet är enkelt egentligen, skillnaden mellan aerob och anaerob process är bl.a. mjölksyra, ett gift som kan ställa till många olika problem speciellt i icke-friska människor. T.ex. svårt utmattade unga kvinnor (i vår praktik) kunde ganska snabbt återfå normala funktioner bl.a. p.g.a. icke-flås-träning. Vi mätte på den tiden även möjligsyra subkutant.

Att fysioterapeuter lärt sig att patienterna skall svettas, så systemen får sig en genomkörare, är ju inte deras fel. Men om man har kunskap som integrerar cellmetabolismen med olika dysfunktionella biologiska förutsättningar så inser man att anaerob förbränning är fel – och kanske innebära ökad risk för allt svårare komplikationer!

Ett sätt att undvika ovan risk-träning är att börja träningen med promenader där man inte flåsar (själv har jag testat att genomföra ett maratonlopp utan att flås och vara oförskämt otrött när jag gick i mål – tiden? Det var mycket givande information och dessutom vackert väder den dagen är mitt svar – efter en intressant test)

I båda fallen ovan är det respirationens funktion som är centralt. Just komplexiteten med hypo- och hyperkapé är omfattande och ej väl förstått, men att kompenserande system påverkas vet vi någorlunda – liksom en del av de komplicerade dysfunktionella effekter de får – se bl.a.

C. Användande av generella/allmänna/ej individualiserade interventioner är inte effektiv eftersom vanligen åtminstone komplexa, mångfacetterade livsstilsrelaterade dysfunktioner/sjukdomar varierar inom och mellan individer (ofta över situationer och tid)! Detta gäller inte bara läkemedel (som svårligen kan individanpassas eftersom sådan teknik och metodologi är ytterst bristfällig om någon existerar alls) utan också olika typer av standardiserade råd som t.ex. punkt B ovan.
… Mer text kommer

D. När biopsykosocial medicinska systemintegrerade dysfunktioner kan med dagens examinations metodologi/teknologi inte effektivt diagnosticeras utan måste hypotes diagnosticeras trots att merparten av livsstilsrelaterade dysfunktioner inte bara har ler än en orsak utan flera som dessutom bör antas ha synergieffekter samtidigt som också olika symptom kan vara relaterade till flera olika orsaker. I sådant läge kan man knappast använda en enkel standardiserad intervention å ena sidan samtidigt som man kanske använder t.ex. olika läkemedel som dessutom kan ha olika synergieffekter som också varierar inom och mellan individer (ofta över situation och tid). Här gäller ödmjuk försiktighet men samtidigt så har den långvariga läkemedels styrningen inte bara begränsat möjligheter till effektiv behandling av ovan problematik utan också i sig påverkat själva ”paradigmatiska tänkandet” – se tex. Summarized of the paradigm used by Bo von Schéele | Biopsychosocial Medicine  + Paradigm | Biopsychosocial Medicine

Mer text kommer …